flickantrasig

Jag har haft oturen att aldrig hamna på sjukhus efter hans slag emot mig. Otur för att då kanske det skulle kommit fram vad som hänt. Då kanske någon skulle tatt tag i det, i mig, hjälpt mig.

Vi hade som sagt gjort slut, och detta var ju inte första gången i vår historia som det hade tatt slut. Så mina kompisar i skolan var vana vid att vi pendla fram och tillbaka. En vän började ana att något var riktigt fel, för hon hade hört våra telefon samtal hon kunde inte förstå hur vi kunde säga såna saker till varandra och sen bara vara vänner igen, hon förstod att han måste ha en hållhake på mig.

Vi köpte cigg nere i stan, hon frågade, äntligen frågade någon, en person kollade mig i ögonen och frågade mig, Slår han dig? Då brast det, det brast och jag var helt knäckt. Jag kunde inte hålla mig det bubblade upp och jag berättade. Hon skulle vara min räddning, hon räddade mig ifrån honom.

Detta var ett år sedan. Fick senast i veckan ett mail ifrån honom "Vad fan är de du säger? att ja skulle ha snackat om dig ? ej hål inte på nu ***! skapa inte mer problem en vad du redan har! ger dig denna sista varningen !"

Detta var efter han smsat mig och skrivit till en kompis hur mkt han saknade mig.

Jag bad honom vänligt i ett sms att snälla bara låt mig va, glöm mig.

Tomma hot är hans sätt, det är det han håller på med, det är hans metod.

Att han fortsätter dyka upp i mitt liv gör att man drömmer, har mardrömmar om honom varje natt, natten till igår drömde jag så hemskt att jag vakna av att jag grät.

Tror inte ens vi var tillsammans fortfarande... Men jag stod och dansade med en kille, detta kunde du inte tolerera. Men istället för att gå där ifrån drog du med mig ut och iväg en bit, satte dig ner och tvinga mig att sätta mig bredvid dig. Minns inte vad vi pratade om.

Min allra bästa vän gick förbi med några killar, dom skulle ta ut pengar. Då tar han ett sten hårt grepp om min arm och viskar du säger ingenting nu.

Min vän frågar om allt går bra, och jag känner hur han klämmer hårdare och svarar ja det går bra.

Efter det drar han upp mig och försöker gå iväg med mig, han försöker även komma åt min mobil, det hela slutar med att min mobil flyger iväg och jag hamnar på backen... Men han drar snabbt upp mig, vet ni varför? För det gick förbi folk... Det han säger är, Puh det var nära. Så låtsades han som om ingenting hade hänt, hjälpte mig sätta ihop mobilen och förklara hur mkt han tyckte om mig...

Sjukt? Nej typiskt en kvinnomisshandlare.

När det verkligen var slut och jag skulle hämta mina grejer. ( Under tvång, du kommer hit och hämtar dina grejer nu annars ***** )

Så satte jag mig i bilen och åkte till honom, lämna alla grejer utanför honom ( Med grejer menar jag allt han köpt till mig, det skulle han ha tillbaka ) Ringde och sa att grejerna var där nu. Då blir han jätte arg och tvingar mig att gå och möta honom. Han mena på att jag var skyldig honom pengar.. Pengar han hade lagt på¨grejer till mig, samma grejer som nu låg i påsar framför hans grind. Han försökte återigen ta min mobil, han skulle ha den som pant för att jag skulle åka och hämta pengar. Men jag vägrade.. Jag sprang på vägen för att komma bort ifrån honom, han kom ikapp mig och slängde återigen ner mig på marken, denna gången i snö slask. Han fick tag i min halsduk och drog i den jätte hårt, jag fick ingen luft till slut. Där låg jag och skrek, skrek som om jag skulle dö. Men ingen brydde sig. Ingen granne och inte heller någon i hans familj.

Jag var ny opererad i knät. Vurpade med mopeden och det slutade med ett ex antal operationer med mitt knä.

Och efter en av dom så var jag hemma hos honom. Mamma körde mig dit direkt efter sjukhuset. Knät var stor och hade så jävla ont. Minns inte var det var vi bråkade om. Men minns att jag ville hem. Försökte lämna rummet men det gick liksom inte, han ställde sig framför dörren och höll fast mig. Vägra låta mig gå.

Till slut slängde han ner mig på golvet. Mitt knä, det gjorde så ont, vet inte vart jag skulle ta vägen det var som om jag såg stjärnor.

Till slut slet han ner mig för trapporna inne i huset. Öppnade ytterdörren och slängde ut mig ner för stentrappan. Där låg jag på marken. Utanför hans hus. Ingen jacka, inga skor ingenting. Det var vinter. Hans familj satt väl och kolla på tv tror jag? I rummet innanför hallen. Efter ett tag slängde han ut jackan och skorna. Sen öppna han ytterdörren och efter det minns jag inte vad som hände.

Hade en bästa kill kompis, åh vad bra vänner vi var.

Detta uppskattades inte av en svartsjuk pojkvän... Han hotade med att komma med gevär när jag var hemma hos honom och det hela slutade med att jag fick säga upp kontakten med min bästa vän. Efter ett tag tog jag kontakt med honom igen. Och när jag var i duschen en kväll gick min pojkvän igenom min dator och hittade detta, när jag kom ut ur duschen reste han sig upp och började skälla på mig, ställde sig framför mig och skallade mig. Jag föll ihop på golvet, svimmade. Efter det sa jag upp kontakten med min bästa vän igen.

Minns när han slog mig så hårt med en speciell kudde... Jag såg stjärnor och mådde illa.

Började gråta. Då blev han ännu argare. Det funkar inte att gråta sa han. Det är ingen som tror på dig ändå.

Händerna.. Dessa gånger jag krampaktigt hållt i min mobil och han har hållt fast mig och böjt mina fingrar åt alla möjliga håll. Dom är inte direkt som dom var förr längre.

Fläskläppen? Minns inte riktigt hur jag fick den, men minns att han spräckte min läpp. Hade väl antagligen chattat med någon kille eller liknade. Så då "förtjänade" jag det.

Minns så väl sommaren 2009. Vi var i hans kusins lägenhet och det var ju ganska dåligt mellan oss även då, vet inte vad vi fightades om. Tror jag var arg för han vart på en tjej helgen innan, då tar han sin cigg och tycker den emot min arm. Inte länge.  Men han gjorde det.

Önskar som fan att det aldrig blivit han och jag. Men detta kommer göra min till en starkare människa. Och jag är säker på att det hände för en orsak. Jag ska hjälpa er andra. Er andra kvinnor som är i ett förhållande jag har varit i. Där mannen styr, där man är rädd. Där man blir psykiskt misshandlad och till och med fysiskt.

Säger som alla andra, den psykiska misshandeln var värre än den fysiska.

Jag minns inte första slaget.

Jag antar att dom flesta gör det. Men för mig så var det på ett sätt vardagen, så jag minns inte när det började.

Vi var nästan alltid hos honom. Jag vet inte varför. Kanske för att mina föräldrar avskydde honom. Jag trodde det hade med att göra att han var kille och att vi hade sex. Men det visade sig att dom anade redan från början att han var en skitstövel rakt igenom...

Hans familjeförhållanden var inte dom bästa, stor familj, stora bråk, varje dag, hela tiden, fula ord och slag var vardagsmat nästan. Inte undra på att han var som han var...

Han pratade alltid med andra tjejer, nästan iafl.

Han var otrogen många ggr,

han ljög om att han inte hade tjej,

han fick tjejer att tycka synd om honom,

han var en player.

Men jag förlät, om och om igen. OCH det är de ni aldrig ska göra.

Han ni en gång sagt att det är okej, jag då kommer han göra det igen.

Då har han redan tappat respekten.

Jag antar att det var där de brast först för oss, han tappade respekten för mig.

Och hans kontroll behov blev bara större och större.

De flesta bråken handlade om min mobil, han skulle ha den och gå igenom den.

Vilket jag total vägra..

Det var på sommaren. Han var ute jämt, drack kanske?

Droger? Vad vet jag. Jag var hemma hos honom och försökte väcka honom. Men det var omöjligt. Fick liksom inte liv i honom. Vad jag än gjorde. Det var efter jag skakat honom några gånger han satte sig upp och klippte till mig. Han la sig ner och somna om igen.

Då borde jag åkt hem igen. Och aldrig hört av mig mer. Det gjorde jag inte.

Jag minns inte alla bråk, minns inte vad vi bråka om.

Det var ju verkligen kasst hemma... Men det sjuka är att vi pratade aldrig om det, inte en enda gång efter att det hänt. Vi nämnde aldrig rättegångarna, jag läste i tidningarna om dom... (första sidan såklart, varenda gång!)

Jag visste helt ärligt inte hur det slutade, så när jag var 15-16 så letade jag upp min advokats nr i telefon katalogen och ringde och frågade henne.. Visade sig att jag fått en del pengar i skadestånd och dom har jag inte sett röken av... Är ju 19 nu och undrar fortfarande vart dom pengarna tatt vägen... Så nån dag när jag känner mig stark ska jag ta mod till mig och fråga min pappa om det. Men det är ett så jävla tungt ämne att jag skjuter gärna på det ett tag till.

Ska vi lämna detta nu. Detta hände ju som sagt strax innan jag var 14 och när jag fyllde 15, ja det var då mitt riktiga helvete började...

---

Jag mötte en kille, en så kallad badboy jag minns verkligen hur mycket jag drogs till honom. Som om jag var attraherad av farligheten...

Jag hade druckit, inte mycket, men lätt att skylla på sånt.

Det var i slutet på kvällen och vi väntade på bussen hem i stan jag och min bästa kompis.. ( Samma vän som var med "när det hände" också samma vän som jag praktiskt taget bodde hos under en lång period.) Och där var han... Jag visste inte vem han var, men kände personerna han var med, och min kompis visste vem han var och avrådde mig absolut från att stötta på honom, han var en player...

Han ropade på mig och vi gick fram till varann och efter det var de vi. I hela tre och ett halvt år.

Visserligen så gjorde vi slut emellan åt, ganska så ofta...

I början var det väl bra. Jag tror det. jag trodde jag var kär återigen och det gjorde han med.

Men det som verkade så bra visade sig skulle vara start på den värsta mardröm jag kunnat tänka mig...

Tänker inte beskriva i detalj hur sexet gick till, det har jag redan gjort två ggr för mycket. Första gången i polisförhöret ( som sedan lästes upp för min föräldrar) Och sen i en inspelning som skulle användas i rättegången då de inte tyckte jag skulle få medverka där... Förhör undrar ni kanske?

Jo men det var så att min mamma såg min dagbok och tydligen "föll" den ner på golvet och så såg hon att jag hade skrivit det.. Och vem är så korkad att dom skriver det? Jo visserligen jag!  Kommer jag aldrig glömma datumet nu men.

8 maj och den 10 maj åkte han in på häktet. Pappa hämtade mig i skolan och oj om han var arg eller. Kan inte direkt klandra honom... När vi kom hem grät mamma bara. Minns inte riktigt vad vi sa. Vi åkte till polisen och pappa var jätte upprörd. Jag fick prata med en kvinnlig polis. De manliga poliserna tyckte det skulle vara bättre...

Jo och den där söta snälla polisdamen ville att jag skulle beskriva i detalj hur allt hade gått till. När min mamma och pappa satt i rummet. Tror hon på det på allvar? Jag total vägra och till sist fick dom lämna rummet.

Men det var ju inte lätt för det. Där satt jag, framför en total främling och beskriv varenda detalj allt ifrån vad jag hade för trosor vad han hade för kalsonger, hur vi låg i sängen, hur länge, vad det var för kondom, hur länge de höll på, vad vi gjorde. Men det fula var att den där damen sa att det går bra, du ska bara berätta för mig nu så får vi se vad som händer sen... Pappa och mamma kom in i rummet igen och då läste hon upp allt jag hade sagt. Kändes ju jätte bra? Fy fan minns skammen än idag. Men fortfarande tänkte jag stackars honom, stackars honom, nej fan dom kan inte låsa in honom det är ju lika mycket mitt fel.

När vi kom hem sprang jag upp på mitt rum och somnade med en gång. Fick inte prata i telefon eller använda internet. Var uppe jätte tidigt dagen efter och smög ner till telefonen och ringde min bästa kompis och bad henne möta mig vid bussen och fick berättat allt... Var ju fortfarande helt knäckt.. Inte för att jag hade haft sex utan för att han satt inne... Fick tag på en mobil i skolan och ringde hem till honom för att prata med hans fru, och hur jävla sjukt i helvete var inte det då? Hon visste ingenting. Ingenting. Inte ett jävla piss. Dom hade kommit och tatt med honom gjort en husrannsakan och tatt sängkläderna ( Var inte i deras sovrum, var i gästrummet ) Hon sa men jag tror jag vet, mitt svar på det var, det är som du tror. Jag fråga om jag fick komma förbi sen.  Hon sa att jag fick. Sprang ner från skolan och tog bussen hem, eller ah dit. Vi var ju grannar... Gick och satte mig i hagen hos min häst. Satt där ett tag, var ju lite jobbigt att gå in och träffa hans fru, barn och svärmor.

Vet inte hur pappa såg mig men han gjorde det iafl och hämtade mig och körde hem mig. Frågade varför han inte var på jobbet. Hans svar var, det går inte, ingenting går. Det är överallt, radion, tidningarna, tvn.. Du är överallt.

Det var stora rubriker varje dag över allt i media det var de enda man pratade om. Och tror ni inte åklagaren och min advokat var överlyckliga för detta? Deras lycka gick ju inte att ta miste på. Dom fick massa uppmärksamhet och man ville se hur långt man kunde driva detta.

I april det året gick en ny lag igenom, hade en äldre sex med en som var under 15 år, räknades det som våldtäkt, trots att den minderåriga "gick med på det" för när man är under 15, så är man tydligen ett barn. Och man kan inte veta att man egentligen vill ha sex då. För man vet inte vad det innebär. Och detta hände i maj... Så det var helt nytt och alla rättmänniskor fann detta högst intressant. Så det spelade ingen roll hur det slutade i alla rättegångar man skulle överklaga ändå, bara för att se hur det skulle gå.. Eftersom det aldrig hade hänt förut. Så man ville få det att gå igenom hela rätt processen. Det var ju inget som hände på några månader direkt..

Ryktet spred sig i skolan, fick höra att vissa föräldrar bett sina barn att inte umgås med mig längre.

Förhållandet hemma sög så flyttade nästan in hos min kompis.

Hade ännu inte kommit underfund med att han enbart utnyttjade mig.

När jag berättar om det här börjar jag alltid på samma sett, alltid samma fras. Så jag väljer att inte göra det nu. Vi kör från start. Lets go...

Jag är uppvuxen med min mamma och pappa, en lycklig familj. Lite bortskämd. Okej, jag var ganska så bortskämd när jag gick hem en dag och sa till min mamma och pappa att jag vill ha en häst. Och jag fick det.

Det är här de börjar, det är alltså ingen töntig blogg om (mitt liv med min häst) utan det handlar om djupare saker, betydligt djupare.

Jag fick min häst när jag var 13 år gammal. Hästen skulle jag ha hos våra grannar. (Vet inte varför jag alltid drar upp hästen när jag berättar om det här, känns som om det är en ursäkt? En anklagelse emot hästen?) Familjen som ägde stallet hade också ett café och växthus vid huset. Familjen bestod av en mamma, en pappa och ett barn. Vi umgicks väldigt mycket. Varje dag och oftast hela dagarna. Man kom nära varandra. Barnet och jag, ja vi fann varandra. Tog hand om henne rätt mycket. Det hör egentligen inte till saken. Dom som vet om det här, dom flesta vet inte, att det var en familj. Det tror det bara var en äldre man.

Månaderna gick, och vi blev som en familj. Bokstavligt talat. Var med varandra nästan hela tiden, dom hämta mig i skolan, körde mig på ridlektioner, åt frukost, lunch ihop...

Efter ett tag. Så började pappan flirta med mig. Oj, det låter patetiskt? Jag var inte jätte öppen för det. Men ärligt talat. Jag var 13 år, med dåligt självförtroende och självkänsla visste jag inte ens vad det var för något. Så när någon äldre säger till en, hur söt man är? Fin och allt sånt där jävla bullshit? Ja då kan man lätt falla...

Det gjorde jag.

Ärligt talat, tror inte jag sagt detta till någon, förutom min bästa kompis jag hade under den perioden. Men vi hånglade och myste först. Fick mig verkligen på fall. Komplimanger och varma blickar och kyssar blev en del av vardagen (bakom ryggen på hans fru) Vill ni veta något ännu värre? Jag var med på deras bröllop. Det var iofs innan han ens kolla åt mitt håll...

Han började prata om sex, vilket jag självklart var nyfiken på. Vilken tonåring var inte det? Han vänjde mig med tanken på att ha sex med honom. Han prata om att skilja sig, han prata om att vi skulle fly ihop, gissa vart? Australien. Jag gick på det.

Det hela fick massvis med konsekvenser. Oanade följder som jag aldrig kunnat föreställa mig.

Detta är inte allt, det jag är på väg att berätta är inte ens hälften av det jag har att dela med mig av. Jag har fler spöken i bagaget. Men nu orkar jag inte mer för ikväll. Hoppas ni förstår.

Och vem jag är?

Det kan jag inte berätta. För jag gör någonting för min egen skull, förengångsskull.