Dagarna gick...
Jag var fortfarande så kär, men kär? Hur kunde jag vara kär? Jag visste ju inte ens vad kärlek var för någonting. Efter några månader kom han ut. Fotboja. Vi börja prata igen.
Ryktet spred sig som sagt väldigt snabbt, knull *** kallade dom mig, och in bästa vän fick inte umgås med mig längre för sina föräldrar. Vilken skam det var...
Jag trodde det var kärlek. Han sa om och om att han inte alls manipulerade mig, utan han älskade faktiskt mig. Han var som en drog för mig. Kanske för att det var förbjudet. Mina föräldrar kom iafl på att vi pratade igen och vad visar det sig då? Jo att han prata med mig endast för att han skulle komma lindrigare undan i rätten.. Trodde han iafl.
Sviken igen? gav jag upp? Nej jag suktade efter honom i många månader.. Vi träffades till och med, men då pratade vi bara och han försökte fortfarande få mig att tro att han älskade mig... Vi kan lägga det åt sidan lite..
Det var ju verkligen kasst hemma... Men det sjuka är att vi pratade aldrig om det, inte en enda gång efter att det hänt. Vi nämnde aldrig rättegångarna, jag läste i tidningarna om dom... (första sidan såklart, varenda gång!)
Jag visste helt ärligt inte hur det slutade, så när jag var 15-16 så letade jag upp min advokats nr i telefon katalogen och ringde och frågade henne.. Visade sig att jag fått en del pengar i skadestånd och dom har jag inte sett röken av... Är ju 19 nu och undrar fortfarande vart dom pengarna tatt vägen... Så nån dag när jag känner mig stark ska jag ta mod till mig och fråga min pappa om det. Men det är ett så jävla tungt ämne att jag skjuter gärna på det ett tag till.
Ska vi lämna detta nu. Detta hände ju som sagt strax innan jag var 14 och när jag fyllde 15, ja det var då mitt riktiga helvete började...
Det var i juli 2006 jag hade nyss fyllt 15 år, överlycklig! Var på min första festival och då börja mitt helvete som inte skulle sluta förrän i december förra året. Eller egentligen har det inte tatt slut än..
Jag mötte en kille, en så kallad badboy jag minns verkligen hur mycket jag drogs till honom. Som om jag var attraherad av farligheten...
Jag hade druckit, inte mycket, men lätt att skylla på sånt.
Det var i slutet på kvällen och vi väntade på bussen hem i stan jag och min bästa kompis.. ( Samma vän som var med "när det hände" också samma vän som jag praktiskt taget bodde hos under en lång period.) Och där var han... Jag visste inte vem han var, men kände personerna han var med, och min kompis visste vem han var och avrådde mig absolut från att stötta på honom, han var en player...
Han ropade på mig och vi gick fram till varann och efter det var de vi. I hela tre och ett halvt år.
Visserligen så gjorde vi slut emellan åt, ganska så ofta...
I början var det väl bra. Jag tror det. jag trodde jag var kär återigen och det gjorde han med.
Men det som verkade så bra visade sig skulle vara start på den värsta mardröm jag kunnat tänka mig...
Kommentarer
Trackback
