Det här är jag och ingen annan...
Detta är för mig, enbart för mig. Hittar du mig och läser min blogg så varesegod, läs.
Se mitt liv, rakt upp och ner. Inga hemligheter. Alla detaljer. Jag måste. Jag bara måste skriva av mig.
Det fungerar inte annars. Jag fungerar inte annars. Om jag ens fungerar nu.
Tar en bit i taget, när allt väl är framme, då tar vi dag för dag. Babysteps är det som gäller nu. Har hoppat fram men verkligheten har hunnit ikapp mig, det fungerar helt enkelt inte längre. Så jag gör om och gör rätt. Alltså börjar med babysteps.
När jag berättar om det här börjar jag alltid på samma sett, alltid samma fras. Så jag väljer att inte göra det nu. Vi kör från start. Lets go...
Jag är uppvuxen med min mamma och pappa, en lycklig familj. Lite bortskämd. Okej, jag var ganska så bortskämd när jag gick hem en dag och sa till min mamma och pappa att jag vill ha en häst. Och jag fick det.
Det är här de börjar, det är alltså ingen töntig blogg om (mitt liv med min häst) utan det handlar om djupare saker, betydligt djupare.
Jag fick min häst när jag var 13 år gammal. Hästen skulle jag ha hos våra grannar. (Vet inte varför jag alltid drar upp hästen när jag berättar om det här, känns som om det är en ursäkt? En anklagelse emot hästen?) Familjen som ägde stallet hade också ett café och växthus vid huset. Familjen bestod av en mamma, en pappa och ett barn. Vi umgicks väldigt mycket. Varje dag och oftast hela dagarna. Man kom nära varandra. Barnet och jag, ja vi fann varandra. Tog hand om henne rätt mycket. Det hör egentligen inte till saken. Dom som vet om det här, dom flesta vet inte, att det var en familj. Det tror det bara var en äldre man.
Var jobbigare än jag tänkt att gå igenom allt från början, kanske därför jag hoppat över det innan? Försökt förtränga? Det ger min insikt i hur för jävlig jag faktiskt var. Men jag lova, allt, alla detaljer, inga hemligheter.
Månaderna gick, och vi blev som en familj. Bokstavligt talat. Var med varandra nästan hela tiden, dom hämta mig i skolan, körde mig på ridlektioner, åt frukost, lunch ihop...
Efter ett tag. Så började pappan flirta med mig. Oj, det låter patetiskt? Jag var inte jätte öppen för det. Men ärligt talat. Jag var 13 år, med dåligt självförtroende och självkänsla visste jag inte ens vad det var för något. Så när någon äldre säger till en, hur söt man är? Fin och allt sånt där jävla bullshit? Ja då kan man lätt falla...
Det gjorde jag.
Ärligt talat, tror inte jag sagt detta till någon, förutom min bästa kompis jag hade under den perioden. Men vi hånglade och myste först. Fick mig verkligen på fall. Komplimanger och varma blickar och kyssar blev en del av vardagen (bakom ryggen på hans fru) Vill ni veta något ännu värre? Jag var med på deras bröllop. Det var iofs innan han ens kolla åt mitt håll...
Han började prata om sex, vilket jag självklart var nyfiken på. Vilken tonåring var inte det? Han vänjde mig med tanken på att ha sex med honom. Han prata om att skilja sig, han prata om att vi skulle fly ihop, gissa vart? Australien. Jag gick på det.
Det hela fick massvis med konsekvenser. Oanade följder som jag aldrig kunnat föreställa mig.
Detta är inte allt, det jag är på väg att berätta är inte ens hälften av det jag har att dela med mig av. Jag har fler spöken i bagaget. Men nu orkar jag inte mer för ikväll. Hoppas ni förstår.
Och vem jag är?
Det kan jag inte berätta. För jag gör någonting för min egen skull, förengångsskull.
Kommentarer
Trackback
