flickantrasig

Önskar som fan att det aldrig blivit han och jag. Men detta kommer göra min till en starkare människa. Och jag är säker på att det hände för en orsak. Jag ska hjälpa er andra. Er andra kvinnor som är i ett förhållande jag har varit i. Där mannen styr, där man är rädd. Där man blir psykiskt misshandlad och till och med fysiskt.

Säger som alla andra, den psykiska misshandeln var värre än den fysiska.

Jag minns inte första slaget.

Jag antar att dom flesta gör det. Men för mig så var det på ett sätt vardagen, så jag minns inte när det började.

Vi var nästan alltid hos honom. Jag vet inte varför. Kanske för att mina föräldrar avskydde honom. Jag trodde det hade med att göra att han var kille och att vi hade sex. Men det visade sig att dom anade redan från början att han var en skitstövel rakt igenom...

Hans familjeförhållanden var inte dom bästa, stor familj, stora bråk, varje dag, hela tiden, fula ord och slag var vardagsmat nästan. Inte undra på att han var som han var...

Han pratade alltid med andra tjejer, nästan iafl.

Han var otrogen många ggr,

han ljög om att han inte hade tjej,

han fick tjejer att tycka synd om honom,

han var en player.

Men jag förlät, om och om igen. OCH det är de ni aldrig ska göra.

Han ni en gång sagt att det är okej, jag då kommer han göra det igen.

Då har han redan tappat respekten.

Jag antar att det var där de brast först för oss, han tappade respekten för mig.

Och hans kontroll behov blev bara större och större.

De flesta bråken handlade om min mobil, han skulle ha den och gå igenom den.

Vilket jag total vägra..

Det var på sommaren. Han var ute jämt, drack kanske?

Droger? Vad vet jag. Jag var hemma hos honom och försökte väcka honom. Men det var omöjligt. Fick liksom inte liv i honom. Vad jag än gjorde. Det var efter jag skakat honom några gånger han satte sig upp och klippte till mig. Han la sig ner och somna om igen.

Då borde jag åkt hem igen. Och aldrig hört av mig mer. Det gjorde jag inte.

Jag minns inte alla bråk, minns inte vad vi bråka om.